Livet. Vardagen. Dottern. Kärleken.

jo, alltså, jag kommer ALDRIG bli den där Julia igen,
som jag var för snart 2 år sedan.
Jag kommer aldrig igen att göra mina roadtrips mitt i natten,
jag kommer aldrig göra mina små hyss & bus igen.

Det jag tyckte var roligt att göra för 2 år sedan, har jag visst växt ifrån.
Det jag tyckte var roligt och intressant att titta på på tvn har jag växt ifrån.

Jag ääääälskar att få ställa mig i köket och baka en kaka,
laga lite mat,
sätta mig i soffan och pyssla i min dotters fotoalbum,
bara få vara.
Bara få vara jag, Julia.
Den Julia jag har blivit.
En vuxen Julia.
Jag är inte den där Julia längre, som jag var för 2 år sedan.
Hon kommer aldrig tillbaka.
Det jag däremot hoppas ska komma tillbaka,
det är mitt skratt.
Att se glädjen i ALLT.
I allt Natha-Lee gör,
i allt Niclas säger och gör,
i allt annat som händer runtomkring.
Jag skrattar hjärtligt när jag är med Elvira och Alva.
Dom är i en sån underbar ålder,
så jag kan inte göra annat än att skratta med dom.
Nu menar jag inte att jag aldrig har kul här hemma,
för det har jag.
Men förut, då skrattade jag åt ALLT!
Jag var lixom solstrålen!
JAG!
Hon borde finnas gömn inom mig någonstans.
Jag lovar att höra av mig den dagen hon vågar sig fram.
Den dagen när jag, Julia, vågar släppa loss så mycket att
jag kan skratta åt ALLT igen.
Jag lovar!

Här nedanför kommer en bild på en mix av det som finns inom mig idag,
som jag sitter och småler och skrattar åt vid tvn.
Sånt som jag aldrig innan trodde att jag skulle intressera mig för.



Jag tror att det jag ser framför mig om några år,
en bild av mig, Niclas & Natha-Lee PLUS
en massa syskon till Natha-Lee
och jag står i köket och gör det jag gillar mest! :)