Livet. Vardagen. Dottern. Kärleken.

Åka till Helene och Emma en sväng.
Ska skjutsa Helene ner på slite också.

Va i Klinte igårkväll..
Inte riktigt rätt läge för mig att åka så långt hemifrån med Natha-Lee redan!
Va stressad som fan och typ orolig (vet inte varför).
O de kände ju Natha-Lee av så hon gallskrek, vilket hon ALDRIG gör här hemma.
Så de va verkligen för tidigt att ta med henne bort här hemifrån..

Sen måste jag faktiskt bara få skriva av mig det här, ni får tycka precis vad ni vill!

Jag skaffade barn för min egen skull.
Jag skaffade inte barn för att mina föräldrar och Niclas föräldrar skulle få en ny titel.
Natha-Lee är mitt och Niclas barn.
När jag sett andra sitta med sina barn, tex mina syskonbarn,
då har ja tänkt att "en dag kommer det där vara JAG. JAG som får sitta och gosa med mitt eget barn!"
Det jag vill komma fram till är alltså:
Jag blir svartsjuk när någon annan än Niclas och andra än min släkt ska hålla i Natha-Lee.
Att min familj (Lundin-Pettersson) eller Niclas gör det, de bryr jag mig inte ett skvatt om.
Men när någon annan vill in på mitt "revir" då blir jag offensiv!
Hon är ju MITT barn, som jag skaffat med Niclas för att VI ska ha och gosa med och få uppfostra!
Hu.
Får så dåligt samvete, men samtidigt:
Varför ska jag få det?!
Hon är mitt barn och kommer alltid vara det!
JAG är den som ska gosa och mysa med henne.
Inte alla andra!
Jag har skaffat henne för min skull!
Alla andra har haft sina mys-stunder när dom fick barn!
Även om de va 20-30 år sedan, så har ni redan fått haft barn att gulla med!
NU ÄR DET BANNE MIG MIN TUR!!!!

Sen frågade Niclas mamma mig om jag hade fått nån mys-stund med Niclas i fredags.
(Pga att ja skrivit det på facebook..)
-Jo, en liten stund, för han va hemma hos Tobbe ett tag.
Då jävlar braka helvetet löst!!
Han skulle minsann sköta sig och inte bli så som hans pappa vart när Niclas va bebis!
Då tände jag faktiskt till, och sa att det skett EN gång
och att han ALDRIG någonsin kommer bli så som
hans pappa va när han va liten!
Sa även till Niclas att han inte skulle ta åt sig av det,
för där blev jag faktiskt förbannad!
Niclas sköter sig så in i he*vete bra med Natha-Lee!!!
Han matar, byter blöja, fixar hennes mat, fixar VÅR mat,
diskar, plockar, tar nattskift, bär allt tungt ner- och uppför trapporna!
You name it, han gör det!!
Så där får jag faktiskt säga att jag inte gjorde något som
helst fel i att ställa ner foten och säga som det va!
Men förbannad blev jag och jag tror att det var
pga det som jag blev helt stissig och orolig
och att Natha-Lee kände av det! 
Sen sa hon 5 min innan vi skulle åka att hon va tvungen att
få sitta i soffan med Natha-Lee innan vi skulle åka.
Visst, fine.
Ja la henne i hennes famn, sen gick ja ut i köket.
Pga att ja blir så in i he*vete svartsjuk av att behöva se min dotter vid någon annan,
så kände jag att det va bättre att inte va i samma rum.

Kanhända är mamma-känslorna som tar över nu?
Jag vet ju inte hur det känns inombords för andra när dom blir mammor,
men jag vet EXAKT hur det känns för mig.
Jag älskar Natha-Lee mer än mitt eget liv och att se
henne sitta hos någon annan tror jag gör mig fruktansvärt nervös.
"Tänk om dom tappar henne?"
"Håller dom henne fel?"
"Dom nyper väl inte henne i kinderna?"
"Hoppas inte dom sitter och säger hur tjock hon är!"
Får jag höra en person säga att min dotter är tjock,
då tar jag henne och drar därifrån fort som faaan!
De kan ni fethajja!
INGEN kallar mitt barn tjock!
Inte fet heller för den delen!
Får hon höra det tillräckligt ofta och om hon nu sen
skulle ha kvar sitt hull när hon blir äldre och om
någon skulle säga det till henne,
då finns risken att hon får ätstörningar!
Så jag säger då bara det här:
HON HAR HULL, PRECIS SOM BEBISAR HAR!
HON ÄR INTE TJOCK!
HON FÅR SE UT PRECIS HUR HON VILL!
NI SKA SKITA BLANKA FAN I OM HON ÄR LIKA STOR SOM EN 3-MÅNADERS BEBIS!
FATTAR NI?!?!!!

Så, nu har jag sagt mitt.